Sarah Coakley's andra artikel

Christina skrev om Sarah Coakley’s artikel ”Is there a future for gender and theology”, vilket fick även mej att läsa texten. Det finns två saker i texten som intresserar speciellt. Jag tänker på Coakley’s tanke att åtrån till det gudomliga är en mera fundamental kraft än den kroppsliga sexualiteten; och att man via bönen kan nå kännedom om ”det andra” – om personer som är eller känner sig ute från andras världar.

Den postmodernistiska tiden har gett kroppen ny uppmärksamhet och betydelse. Man har märkt att det intellektuella inte är hela livet utan att kroppen är betydelsefull för hur vårt liv blir. I den postmoderna tiden finns en massa åsikter och tankar som man kan välja och vraka mellan: frågan är hur ska man veta vad man sak välja när allt är så osäkert. Kroppen är dock något som man själv kan påverka och den blir därför betydelsefull under dylika tider. Liksom kroppen betonas den subjektiva känslan och intuitionen mera än under den mer intellektuella och rationella modernistiska tidsperioden. Helt följdaktigt har därför askesen och bönen blivit intressanta i den postmodernistiska tidsperioden.
(egna reflektioner).

Coakley skriver om hur askesen och bönen vidgar rationalitets begreppets betydelse genom att öppna portarna till det mörka och okända i vårt undermedvetande ( ”a spiritual practice of attention that mysteriously challenges and expands the range of rationality, and simultaneously darkens and breaks one’s hold on previous certainties.”). Om jag förstår henne rätt är det också ett sätt att komma närmare ”de andra” de som inte är eller känner sig hemma i denna värld. Enligt Jung finns det en gemensam kollektiv undermedvetenhet. Är Coakley inne på samma spår eller kan man jämföra det med psykoterapi: att förutsättningen för att man ska kunna förstå människor med psykiska problem är att man själv lyckas identifiera sig så gott som möjligt både kroppsligen (även ekonomiskt) och själsligt?

Coakley skriver att åtrån till Gud är mer fundamental än den kroppsliga sexualiteten, men jag hittar inte några egentliga motiveringar till detta. Detta påstående innebär också att tanken och känslan sist och slutligen får större betydelse än kroppen. Men närmar vi oss inte det intellektuella igen? Att ge sig hän i bön och askes är kanske inte intellektuellt i sig, men nog motiveringen varför man gör det. Jag återvänder till Coakley artikel ”Den eskatologiska kroppen” för att på nytt försöka förstå hennes argumentation till bönens och askesens betydelse. Även Christinas och Patriks kommentarer till mitt tidigare blogginlägg om Coakley är viktiga.

Gregorius av Nyssa har enligt Verna Harrison en egen genusteori. Enligt denna försöker Gregorius liksom Butler inte utplåna genusbinäriteten utan finna en ”förvandlande väg genom dem” (s 249). För Gregorius innebär detta ”ett livslångt asketiskt program, en rening och vändning av eros mot det gudomliga” (s 249). Livet i andlig kyskhet ska enligt Gregorius leda till att vi blir andligt fruktbara (s 250) till ett slags genusfluditet där det kroppsliga könet förlorar sin betydelse. Gregorius inte (t.ex. eget tillägg) har några problem med att identifiera sig med ”bruden” i förhållande till Jesus (modifierat utifrån Patriks kommentar). Det verkar dock som omkullkastandet av genusbinäriteten endast är ett trappsteg i den personliga askesprocessen – i den personliga förvandlingen till det gudomliga livet: Det är en progressiv förvandling där eros vinner sin sannare mening i Gud – i en process där ”genus växlar och omkastningar åtföljer stadier av upphöjelse” (s 252). Om jag förstår rätt anser Rowan Williams (s 252-253) att Gud innesluter hela denna process i sig och visar att det är en del av vår oändliga Gud och därmed samtidigt att det är verkligt och rätt i oss själva.

Kanske det är här man kommer in på ett annat slag av rationalitet som Coakley skrev om. Att man via askes och bön kommer in det omedvetna lagren om en själv och Gud: att när man närmar sig Gud också frigör sig själv normer som förtrycker en.

”…welcomes the dark realm of the unconscious, opens up a radical attention to the other, and instigates an acute awareness of the messy entanglement of sexual desires and desire for God. “ (Coakley i “Is there a future for gender and theology”).

Är det månne detta som Coakley skriver om hon då diskuterar ”det andra” i denna artikel? Att bön och askes också är ett sätt komma bort från ett slags alienation i sig själv – att det finns en makt som måste brytas för kunna få fram till detta: Att det besvärliga och svåra i askesen ( det kroppsliga) är nödvändigt för att verkligen bli fri – att tanken inte är tillräcklig för uppnå detta? Denna process är dock inte något psykologiskt utan för Coakley måste det finnas en eskatologisk horisont - Gud – ett mysterium - mot vilken vi kan sträva eller kanske snarare att vara beredda att ”kasta sig in i något där man (eget tillägg) kan förlora kontrollen, i en upplevelse som kan vara starkt fysisk(alltså upplevas genom kroppen)?” (Christinas kommentar till mitt första inlägg om Coakley).