Zizek och Höga visan

Jag har i de två tidigare inläggen försökt diskutera förhållandet mellan sexualitet och religiösa upplevelser. Jag måste dock medge att sambandet ännu är lite väl mycket höljt i dunkel. Jag fortsätter nu undersökningen av sambandet genom att gripa mej an Slavoj Zizek’s artikel ”Ecce homo: om judisk och kristen subtraktion” där han diskuterar förhållandet mellan sexualitet och en gudomlig dimension.

Zizek utgår från Höga visan och det erotiska i den. Enligt honom kan man läsa texten som den är utan att ta till olika slag av metaforer. Om man läser Höga visan på det sättet märker man att den andliga dimensionen uppstår i den passionerade sexuella interaktionen. För att komma närmare den gudomliga dimensionen måste man ”gräva fram den” i den sexuella akten.

Det ska så småningom visa sig, att Zizek faktiskt lyckas göra det, men om jag förstår det rätt, inte en gudomlighet i kristen bemärkelse, utan ett slags inom världslig transcendens. För att komma fram till detta utnyttjar Zizek G W F Hegel, som åtminstone i denna artikel tycks vara Zizek’s hemgud. För att jag själv på något sätt skulle kunna förstå Zizek’s resonemang måste jag vända mej till Hegel och hans sätt att analyserar olika fenomen. I Esa Saarinens ”Länsimaisen filosofian historia huipulta huipulle Sokrateesta Marxiin” finns ett ganska intressant skriven kapitel om Hegel som jag i det följande utnyttjar.

Hegel är en idealistisk filosof som tror på utveckling via idéer och mänskligt handlande. Historien utvecklas mot ett allt högre kunskapsstadium – mot ett mål där människan kan uppnå mera frihet. Det ouppnåeliga målet är den absoluta kunskapen – och därmed den absoluta medvetenheten. Utvecklingen sker inte rätlinjigt utan dialektiskt via fel och misstag. Utvecklingen uppstår genom att det finns en spänning mellan det som är och det som kunde vara. Idéerna leder utvecklingen framåt, men människan måste också aktivt medverka till denna utveckling. Hegel talar om världsanden och dess utveckling. Något som vi alla är med och påverkar, men som ändå har sina egna vägar framåt.

I Hegels resonemang finns Gud inte någonstans utanför den värld som finns utan är en del av det absoluta. Enligt Hegel behöver oändligheten ändligheten för kunna existera och vice versa. Tillsammans bildar de det absoluta. Konsten och religionen är möjligheter för människan att få en glimt av det absoluta.

Här återgår jag till Zizek. Historien eller livet i sig självt är för Zizek inte någon deterministisk rörelse, utan det är subjektiva handlande som leder till nya upplevelser och tillstånd. Han tar Rosa Luxemburg syn på det revolutionära handlandet som ett exempel på detta. Enligt Luxemburg skulle en revolution aldrig hända om man bara väntade på det rätta tillfället: man måste våga ta risken och kasta sig ut i livet. Efter flere misslyckanden kanske det rätta ögonblicket uppenbarar sig och ett nytt tillstånd kan bli verklighet. För Zizek - i enlighet med Hegel - gäller betoningen av det subjektiva såväl på det privata planet som på samhällelig nivå. Samma princip kan alltså tillämpas på det sexuella livet.

Enligt Zizek visar Höga visan att det erotiska har något med det gudomliga att göra. Det erotiska och det gudomliga bildar därför en universell helhet inom Höga visan. Denna helhet kan uppdelas dels i en synlig, påtaglig och symbolisk Del – en del som är definierad av makten och normerna (min egen tanke), dels i en osynlig och transcendent Rest där det heliga existerar: den Andre(a) verkligen. För att kunna nå det gudomliga i det sexuella – och därmed uppnå en helhet – ett icke-alienerat tillstånd – måste sexet handla om ett passionerat sådant eller något icke-konventionella eller perverst som bryter det rådande medvetande tillståndet. Här finner man alltså likheter med Kirkegaard, Nietsche och Batallie. Själv undrar jag om det enligt detta resonemang måste förekomma en ideologisk/religiös komponent gemensam för de sexuella partnerna för att det inom världsliga gudomliga tillståndet kunde uppnås?

Enligt Partik kan man kalla Zizek en post-postmodern teoretiker. Kanske en av orsakerna till denna beteckning är Zizek positiva bedömning av kristendomen? Zizek tillämpar Hegels resonemang och anser att kristendomen och dess moral är en idé eller ideologi som för världen (världsanden) framåt till högre kunskap. Subjektivt sätt måste man enligt Zizek ”genomleva den kristna erfarenheten” för att bli en sann dialektisk materialist.

Enligt Zizek avslöjar kristendomen hemligheten i den Andra dimensionen. Berättelsen om Job och Kristus rop till Gud på korset visar enligt Zizek att Gud inte har maktresurser att ingripa. Att det gudomliga just bildar en dylik inom världslig dimension av det absoluta som Hegel talade om. Man kan således säga att människan är en nödvändig förutsättning för att Gud skall existera, och då stiger man ut från den kristna tron om jag förstått rätt.

Summa summarum. I detta och de två tidigare blogg-inläggen har jag försökt utreda sambandet mellan det sexuella och det religiösa. Det verkar dock klart (!) att den transcendenta verklighet som kristendomen talar om kan inte nås på detta sätt om den ”riktiga” tron inte finns. Ändå visar Högan visan på något viktigt – det betydelsefulla i att kropp och själ förenas.