Tracy och Hegel

Åtminstone vissa av de postmoderna tänkarna betonar sådant som aktivitet, sexualitet och diskussion som medel för att få kontakt med en verklighet som annars blir fördold för oss. Man kan kalla denna verklighet för det andra, det oändliga mysteriet eller Gud. I detta inlägg försöker jag se ett samband mellan David Tracy’s och GWF Hegels tankar (se två tidigare blogg-inlägg om Tracy). Jag utnyttjar än en gång Esa Saarinens bok (”Länsimaisen filosofian historia huipulta huipulle Sokrateesta Marxiin”) för att komma vidare.

Hegel anteciperar mycket av det postmoderna och bygger en filosofisk helhet av det. Jag tänker då på hans tankar om att historien hela tiden är en del av oss, att det i totaliteten och det absoluta ingår både det gudomliga och dess motsatt, att det subjektiva och konkreta behövs för att det absoluta kan framträda och bli medveten om sig själv. Hegel är dock inte bara postmodern utan också modern som tror på utvecklingen. För honom innebär detta att historien är en process där medvetandegörandet blir större och därmed våra möjligheter att förstå vår situation bättre, att vi blir friare – att vi blir mindre alienerade. Gud finns med i Hegels bygge, men friheten kommer inte direkt via Gud, utan för att uppnå detta slags frihet behövs egen stark vilja och kunskap.

Den subjektiva komponenten är således viktig även i Hegels resonemang fastän han inte på något sätt anser att det konkreta skulle vara oviktigt. Tvärtom, enligt Saarinen ansåg Hegel att det abstrakta i sig var ett skällsord och betonade därför det konkreta. K Marx byggde på Hegels tänkande men ville tydligare än Hegel visa på det konkretas betydelse. Marx utvecklar därför speciellt i sina ungdomsverk hur alienationen är beroende av samhället och dess produktionskrafter.

Mycket av de ovanstående tankarna (det andra, aktiviteten, det konkreta) finns i David Tracy’s teologiska tänkande. För Tracy är de också mycket viktiga delar av det kristna tänkandet och varandet. Tracy’s syn på kristendomen verkar också i mångt och mycket vara ett slags frihetsrörelse i den mening Hegel avsåg med frigörandet i historien och människan. Det subjektiva kommer dock fram på ett annat sätt i Tracy’s tänkande än som inte finns i Hegel. Jag tänker då på interaktionen, samtalet: att det inte är subjektet själv som är tillräckligt, utan att det behövs nån annan person (i någon betydelse åtminstone) för att få kontakt med ”det andra” S Zizek skrev om detta då han diskuterade sambandet mellan religion och sexualitet. I följande inlägg försöker jag fördjupa kunskapen av det andra utgående ifrån G Loughlins artikel i läroboken.

David Tracy och de/det andra

I de två förra blogg-inläggen har jag skrivit om diskussionens betydelse för att bättre förstå sin samtid och sitt inre. I detta inlägg försöker jag förstå vad David Tracy vill blottlägga i samtalet om det Yttersta Mysteriet som han också kallar Gud. Jag är närmast intresserad av han menar med ”the Other”: ”de andra”/ ”det andra” – och framförallt det senare ”andra” (PA, 78-79). Jag utnyttjar i detta sammanhang Tracy’s bok ”Plurality and Ambiguity” från år 1988 och hans artikel ”Gud återkomst i samtida teologi” från läroboken ”Postmodern teologi”.

För Tracy är religionerna ett slags motstånds- och frihetsrörelser för att uppnå autentisk frihet (PA, 83-84, 90). Om man har tur och skicklighet kan man få en aning av denna dimension någon gång via något slag av kommunikation (se förra blogg-inlägget). Förhoppningen är att man kan vara mindre ego-centrerad och bli mera realitetscentrerad. Med det senare antar jag att Tracy menar att man har mera kontakt med dels världen omkring oss och dels den ”Yttersta Realiteten” (Ultimate Reality - som jag antar man översatt till det Yttersta Mysteriet i läroboken).

Det finns två steg i Tracy’s resonemang. Först en allmän förundran och öppenhet för alla de möjligheter livet och de olika slag tankarna och religionerna erbjuder. Sedan den egna aktiviteten, modet att våga kasta sig ut i något okänt men som man ändå tror på: att våga ta ställning för något. Enligt Tracy kan det kristna livet aldrig skiljas från världen och dess orättvisor. Den religiösa tron är också ett slags hopp som bryter den rationella verklighetsuppfattningen. Det är ett slags ideologi som ger oss kraft att göra något sådant man annars inte ansett möjligt. Detta gäller både i vårt personliga liv och som medlemmar i samhället runt omkring oss.

För att försöka förstå Tracy lite bättre vad han menar med ”de andra”/ ”det andra” går jag tillbaka till Tracy’s text i läroboken. I artikeln utvecklar han väl hur moderniteten har marginaliserat och lämnat en del människor utan det välstånd och uppmärksamhet som andra fått. I det kristna tänkandet finns en symbolik i korset: att Jesus kom för de svaga och lidande och tog på sig deras umbäranden. Det postmoderna teologiska tänkandet uppmärksammar detta bättre än förut och därför är kristendomen aktuell på ett annat sätt än förr. Om jag förstår Tracy rätt är detta ”de andra” också en del av oss alla, en del av vårt ”andra”. Men hur han sedan utvecklar det personliga ”andra” är lite svårare att förstå. I det ingår säkert som passiv komponent ”förundran inför Guds överväldigande mysterium” och sökandet och diskussionen som aktiv komponent. Dessutom kan man skönja ett slags freudianskt perspektiv där den dolda sexuella kraften kan ge oss kontakt med något djupare i vårt liv (PA, 88). Det viktiga är att våga ta det första steget, att våga diskutera och ta/ha kontakt med en annan person – att ha en relation och ett sammanhang.

Funderar nu på om följande steg i detta resonemang om ”det andra” vore att ta till Hegel, Marx och Zizek än en gång för att sedan kanske gå tillbaka till förhållandet mellan sexualiteten och det religiösa som var temat i början av denna blogg.

David Tracy om Plurality och Ambiguity

Jag har blivit intresserad av betydelsen av diskussion i ett postmodernt samman hang. Liksom Lise Kanckos i mitt förra blogg-inlägg utnyttjar David Tracy i boken ”Plurality and Ambiguity” (1988) Jürgen Habermas tankar om betydelsen av den offentliga diskussionen i sitt resonemang. Enligt David Tracy är diskussionen nödvändig för att åtminstone någon gång kunna ha en upplevelse att man varit i kontakt med verkligheten. I det postmoderna sammanhanget är vi medvetna att språket och historien inte är något absolut utan allt bygger på olika ideologiska tolkningar av verkligheten. Detta gäller även för religionen och de religiösa texterna.

Religionen viktig i det postmoderna sammanhanget, därför att det är ett försök att beskriva det oändliga (” the Ultimate Reality”) eller Gud eller vad man sedan kallar det. Det finns ett sug efter detta, då det logiska och moderna förklaringsförsöket av detta lidit bankrutt. Religionen har därför enligt Tracy även något att ge för icke-troende.

De religiösa texterna om det oändliga baserar sig på uppenbarelser som människor fått då de ställt frågor som berör det väsentliga i livet. För att religiösa förklaringar ska kunna ha trovärdighet måste man dock vara medvetna om den egna religiösa historien och dess mindre vackra sidor. Om man inte ser problemen i den egna verksamheten har man svårt att vara etiskt trovärdiga även annars.

Tracy betonar att diskussionen alltid är en risk, men en risk som man måste våga ta om man vill försöka vara människa. ”The unreflective life is not worth living”, ”The unlived life is not worth reflecting upon”. (s. 113). Enligt Tracy skapade Gud oss som hans avbild att vi skulle ha möjlighet att säga ifrån, att tänka och handla själv.

Tracy kritiserar det fundamentalistiska synsättet. Det är helt fel att ignorera vad vetenskapen och filosofin kommit fram till. Vi är vänner med Gud och en verklig vänskap fordrar kritik och diskussion. Man måste riskera sin vänskap för att verkligen vara vänner, annars handlar det bara om ytlig artighet. Därför måste man ta på allvar den kunskap som finns och den kritik av religionen som förekommer. Det finns inte heller bara ett sätt att vara religiös på utan flera. Olika religiösa maktcentra försöker beskriva den rätta läran, men i ett postmodernt samhälle är det ej längre möjligt.

För Tracy är det religiösa livet inget man passivt anpassar sig till. För att religionen verkligen ska vara en del av ditt liv ska du själv försöka formulera dina tankar om det och diskutera det med andra. Även den konkreta handlingen är viktig. Det är ”Plurality” och ”Ambiguity” som gäller och vägen till förståelse går via den öppna diskussionen och samtalet.

Habermas och den offentliga diskussionen

Jag läste Lise Kanckos artikel ”Postsekulära drag i Finländsk politik” som finns i en festskrift till Susan Sundback (2008). Kanckos utnyttjar Jürgen Habermans teori om den offentliga diskussionen då hon analyserar riksdagsdebatten om assisterad befruktning. Habermas teorier går även att tillämpa på det nya multikulturella samhället vi lever i.

Det har förekommit flere uppmärksammade politiska händelser i Väst-Europa under det senaste halvåret som har haft religiösa förtecken. Först beslöt Schweizarna att de inte vill ha fler minareter i sitt land, sedan föreslog den franska presidenten att man inte skulle få använda burka dräkten i på offentliga platser och nu senast denna vecka vann det Geert Wilders islamkristiska parti PVV stort i de Nederländska lokalvalen. I alla tre fall handlar det om sekulariserade länder där befolkningen försöker bilda sig en uppfattning om det nya kulturella och religiösa inslaget i vardagen.

Jürgen Habermas anser att den nya invandringen till Väst-Europa är en av orsakerna till det ökade intresset för religionen i dessa länder. De två andra orsakerna är medvetenheten av att internationella konflikter varit religiöst laddade, och att den tekniska utvecklingen aktualiserat frågor som eutanasi och abort. Habermas talar om att vi nu lever i det postsekulära samhället vilket alltså innebär att vi redan genomlevt och passerat det sekulära samhället. Vi talar därför här om Väst-Europa och länder som Kanada och Nya Zeeland.

Habermas har blivit känd för sin diskussion om den offentliga sfären, rationalitet och demokrati. Han utnyttjar dessa teman då han diskuterar det postsekulära samhället och man ska lösa problem som hör ihop med detta samhälle. Enligt Habermas finns två trender som hör ihop med detta. Dels betoningen av den naturalistiska världsbilden, dels det växande inflytandet av religiösa ortodoxier. En polarisering av tänkesätten håller på att ske som hotar den politiska gemenskapen.

För att man ska kunna undvika detta måste medborgarna lyssna och lära av varandra genom en offentlig debatt. Denna kommunikation ska vara makt fri och att alla ska ha lika rätt att uttala sig i den. Man måste också kunna visa tolerans för andra åsikter – att man är beredd på att finna mening i dem och vara medvetenheen att man själv också kan ha fel. Det måste alltså komma igång en läroprocess mellan de olika tänkesätten i det postsekulära samhället.

I Finland har man hittills varit tolerant emot nya religioner och t.ex. krav på burkaförbud har inte fått någon större respons. Däremot har det förekommit en intensiv webb debatt om invandringen t.ex. på Hbls webbsida. Diskussionen har ställvis varit väldigt hätsk och som värsta inslag mordhotet mot Astrid Thors. Den offentliga diskussionen som Habermas förespråkar är därför aktuell även i Finland. Det behövs en läroprocess där man försöker hittar den nya solidariteten i det multikulturella samhälle som nu håller på att bildas.

Jag är själv lite kritisk till det sätt invandringen diskuteras i det Finlandsvenska offentliga rummet. Tidningspressen är väldigt politiskt korrekt och nästan inga motsatta åsikter kommer fram (enda undantaget jag märkt är Harry Bogomoloff ). På webben är det däremot helt annorlunda. Där är debatten livlig och intensiv kanske mycket beroende av att man får uttala sig anonymt. Invandrar debatten präglas även av glåpord där man kallar oliktänkande för rasister, rädda, mentalt störda eller fosterlandsförrädare. Då situationen ser så här ut uppkommer ingen sådan läroprocess som Habermas anser nödvändig.