Ett försök att finna sexualiteten i David Tracy's text

Liksom i de tre tidigare blogg-inläggen försöker jag i detta inlägg öka min kunskap om sexualitetens betydelse för tron. David Tracy använder i sin artikel ”Guds återkomst i samtida teologin” en del uttryck som får mig att studera noggranne hans artikel för att kanske förstå vad han menar. Jag avser t.ex. när han diskuterar teonoma (läran om kyrkofädernas liv o leverne) reflektioner om Gud: ”en föregripande förståelse av hela verkligheten som begriplig och hela kosmos som erotiskt laddad … Bara i enstaka fall delar den moderna vetenskapen den äldre optimismen i fråga om förnuft och begär ..” och ”Kärleken som grekisk eros upplevdes och uppfattades som omgestaltad av gudomlig agape (kristen kärlek) och förvandlad till Augustinsk caritas” (s 51); vidare då Tracy i positiva ordalag diskuterar postmodernismen och vad den tillfört teologin: ”Begär, kropp, kärlek, gåva – alla har återkommit för att på nytt möjliggöra ett tal om Gud-som-Gud” (s 58).

Tracy menar att kroppen, begäret och känslan är positiva saker som fått träda fram under postmodernismen. Detsamma gäller det relationella tänkandet. Det är inte individen, förnuftet och kunskapen som mera är allrådande, fastän även de är viktiga. Tracy uppfattar historien som ”ständigt skiftande” och anser att det moderna tänkandet kommit med många goda saker. Tracys historieuppfattning är ganska dialektisk och inte lineär som han uppfattar att den moderna synen på historien är något som verkar ganska konstigt, om man tänker just på Hegel och följaktligen också Marx’s historieuppfattning.

Det stora framsteget i den moderna (alltså redan före postmodernismen) teologin var att förstå Gud och hela verkligheten som en relation (s 54). Här betonar han Hegels betydelse (se föregående blogg-inlägg). Problemet med Hegel enligt Tracy är att det kan vara svårt att förena det med panenteism, dvs att världen är en del av Gud, som är immanent i världen utan att förlora sin transcendens (Prismas främmande ord, 2001). Enligt Tracy kan det vara svårt för det oändliga/Guds verklighet/det Yttersta Mysteriet att bryta sig igenom i det som Hegel avser med sitt relationella tänkande.

”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” (1 Mos. 1:27).

Enligt Tracy är Jesus Kristus Guds sakrament och i Jesus kan upptäcka vem Gud är och vad de själva har uppmanats till. Detta sker främst genom de fyra evangelieberättelserna: ord, handling, kärlek, lidande och uppståndelse.
(s 49-50). I det moderna teologiska tänkandet har kärlek och förnuft varit vägledande. Det nya med postmoderna tänkandet är betoningen av Gud som igenombrytande, som något outsägligt, ofta skrämmande fördjupad fördoldhet - ett hopp bortom allt hopp (s 56-57). Tracy betonar alltså det gränsöverskridandet i tron - att det är något man sist och slutligen inte kan förstå - det Yttersta Mysteriet. Utgående ifrån Mosebokens ovan citerade vers börjar Tracys tankar likna något som även Freud kom fram till: Att det i människan finns två verkande krafter eros (livskraften) och thanatos (det destruktiva och oförutsedda) som verkar i ett slags relationellt samband. Vidare, utgående ifrån Tracy, att det i den gränsöverskridande sexualiteten finns ett mörker, ett hopp ut i det okända.

Ok, här i det sista steget bryter man kanske mot den postmodernistiska synen, att inte ”erkänner någon teori om människan som given, utan ser den som ett av en specifik historisk situation bestämt perspektiv” (Patrik om Milbanks tes 6). Men, jovisst medger jag historiciteten: det är jag här och nu med mina funderingar och känslor som formulerat ovanstående tankar. En annan sak är, om det sista steget i min diskussion (Freud) är alltför spekulativ och närmaste ett försök att få något svar på min fråga om sexualitet och religion utgående ifrån Tracy’s text, från text som inte egentligen behandlar ämnet.