Fotografiet och ikonen

G. Loughlins artikel ”Bildens svindel som kroppens djup” i läroboken består av två delar. I den första delen analyserar han det erotiska och det sexuella och i den andra delen skillnaden mellan fotografiet och ikonbilden. Jag börjar med den senare delen av artikeln.

Enligt Loughlin är fotot alltid en avbild av något som varit. Fotot föråldras på samma sätt som den man porträtterar blir äldre. Fotot är på det sättet alltid dött – de är i sig självt alltför realistiskt. Lite kryptiskt sagt: det är inte fotot man ser utan själva föremålet. Fotot kan på det sättet betraktas som en gengångare från tider som varit. Filmen däremot innehåller egna kvaliteter som gör att det inte förvandlas till något dött, utan innehåller aspekter som gör att det lever sitt eget liv. För att göra denna distinktion mellan fotot och filmen klarare tänker jag mej, att Loughlin med foton främst menar bilder som man tar t.ex. som minne av vissa händelser medan han med filmen menar produktioner där skådespelare medverkar.

Filmen är således inte en avbild av något som varit, utan något som lever sitt eget liv. Detta gör det även möjligt att se ett djup i filmen som fotot saknar. Det är något som är på kommande – något som nalkas i betraktandet. Och här börjar det spännande i och med Levinas filosofi (se förra blogg-inlägget) som Loughlin utnyttjar: frågan om det Andra och de oändligheten som bara kan anas än för ett ögonblick. Men djupet öppnar sig inte för vem som helst, utan betraktaren måste också själv ha förståelse för vad det handlar om. Då det gäller film är det säkert inte så svårt utan det handlar mera om kulturell bakgrund och sådana saker. Då det gäller ikoner är det betydligt svårare, åtminstone för de flesta i en sekulariserad värld. I det följande analyserar jag Loughlins artikel utgående ifrån mina tankar om Levinas filosofi.

1) Intentionen (Husserl).
En ikonbild kan vara som vilken bild som helst. För att den ska få ny betydelse bortom det direkta avbildande, måste man se på bilden med någon slags avsikt: att seendet är en process med en avsikt att förstå bilden i en viss tankekontext.

2) Dasein (Heidegger).
För att ikon betraktandet ska ha nån betydelse måste man vara en del av det, man medverkar själv i seendet. Det är inte något som betraktar utifrån. För att ikonbilden ska börja leva i en själv och delta i seendet måste dock den kulturella och religiösa bakgrunden finnas – att det finns möjligheter att förstå bilden. De ortodoxa kyrkorna försöker hjälpa till att komma i rätt stämning genom olika slags rökelser och ritualer. Man ska också kyssa och böja knä och på det sättet själv aktivt bli en del av upplevelsen.

3) Durkheim (det sociala före det individuella)
Upplevelsen som ikonen kan ge, är inte något man individuellt kan skapa. De handlar om en kollektiv erfarenhet som man försöker få en aning om.

4) Tiden
Ikonbilden ger en bild av något som är eller/och av något som är på kommande i motsatts till fotot som avbildar något som har varit.

5) Totaliteten – det Andra
Fotot är alltför realistiskt för att ge möjligheter till eget seende. Det är alltför fullständigt och fyller med våld synen för den seende. För att det Andra i tillvaron ska framträda bättre döljer man ofta ikonbilden vilket hjälper det egna seendet att förändras till ett annat slags seendet. Ikoner är därför ofta dolda med bladguld och personer i ikonbilderna blottar bara ansiktet och händerna. Döljandet av altaret i den ortodoxa kyrkan är också ett dylikt sätt att främja det egna seendet, det egna begrundandet av Guds mysterium.

Som ivrig amatörfotograf är det intressant att ta del av Loughlins tankar om skillnaden mellan foto och ikoner. Analysen pekar på faktorer man kan tänka på om man försöker ta eller göra bilder som har något slags djup ifråga om religion/helighet och egentligen mer allmänt också. Frågan om det dolda och dess betydelse för seendet och förståelsen är också viktig. Bildförbudet i islam och judendomen (Muhammed/Gud) får här ett slags förklaring. I kristendomen finns en ganska stereotyp avbildning Jesus, som kanske alltid inte är så lyckat. Det kan föra tankarna i en viss förutbestämd riktning fastän det transcendenta just borde innehålla det oförutsedda. Därför var det bra, att man i år valde en kvinna att spela Jesus i Via Crucis evenemanget på långfredagen i Helsingfors.