Emmanuel Levinas' filosofi

I detta blogg-inlägg behandlar jag filosofen Emmanuel Levinas' teorier för att bättre förstå Gerard Loughlins artikel ”Bildens svindel som kroppens djup” där Loughlin använder Levinas teorier.

Först lite ”namedropping”. Levinas är en del av den fenomenologiska historien i Frankrike. Han doktorsavhandling var den första fenomenlogiska boken på franska. J-P Sartre läste hans doktorsavhandling och visste därefter enligt Simone de Beauvoir vilket slags filosofi Sartre skulle ägna sig åt (Wallenius, 23).
J. Derrida kritiserade vissa av Levinas teorier för att vara alltför maskulina vilket dock inte hindrade honom att hålla tal på Levinas begravning.

Emmanuel Levinas (1906-1995) föddes i Litauen men kom största delen av sitt liv att bo i Frankrike. Han var jude och fången under nazitiden i ett arbetsläger. Han såg en av sina uppgifter att främja en sådan filosofi som avslöjade det totalitära tänkandet i den västerländska filosofin. Levinas såg den judiska kulturen som konkretiseringen av det andra i historien. Den judiska kulturen gav en föreställning om ett annat synsätt i historien. Den historiska och personliga kontextens betydelse för Levinas tänkande är uppenbar fastän han poängterar att hans teorier strävade till allmängiltighet.

Levinas studerade först Husserl som lärde honom intentionen betydelse: att medvetenheten alltid är medvetenhet om något – att det finns ett mål som är med i medvetandet. Följande guru var Heidegger som lärde honom något som man kallar ”dasein” vilket ungefär är ”att vara där”. ”Dasein” betyder att man är med och verkar i världen och är en del av den, inte något som man betraktar utifrån. Via detta deltagande kan man finna sig själv och ha kontakt med andra. Problemet med Heidegger var betoningen av det medvetna handlandet och tanken på införlivandet av detta i helheten; att Heidegger inte godkände tanken på det andra utan att den/detta skulle införlivas i något redan varande - i något redan varande synsätt. Levinas ville i motsatts till detta finna ett sätt att närma sig det andra utan att behöva införliva det i sig själv: att finna ett sätt att möta en annan icke-intentionellt och omedvetet (Levinas, 11-13, Wallenius, 35-36). Levinas beundrade även Durkheim och hans sociologiska teorier: att det sociala var före det individuella och att det sociala inte kunde förstås med det individuella.

Levinas utnyttjar eros som ett exempel på hur vi närmar oss andra utan förståelse och kunskap. För Levinas är detta ett begär, där man vill vara i kontakt med den andra på ett sådant sätt att den andra bibehåller sin annanhet. I motsatts till intentionen är begäret något som aldrig når sitt mål, som aldrig blir fyllt. Den andra har alltid en annan tidsdimension vilket gör att man aldrig når den andra som ett objekt. Det handlar om något som är före medvetandet, något som hela tiden är i rörelse - och här kommer vi in på frågan om oändlighet. För Levinas var eros ett slags konkretisering av hans tänkande. Eros var ett exempel av det mera allmänna metafysika begäret efter en oförståelig och oändlig annanhet eller Gud.

För Levinas är det oändliga inte motsatsen till det ändliga, utan oändligheten är medvetandets rörelse utan återkomst. Något vi bara ögonblicksvis kan fatta. Om jag förstår det rätt är det alltså i annanheten som det oändliga kan mötas. En annanhet som inte kan uppnås subjektivt, utan är ett resultat av ett socialt samspel. (Jokinen, 23-26).

Ovan har jag försökt beskriva delar av Levinas filosofi för att bättre förstå Loughlins artikel. Jag vet inte hur mycket denna genomgång hjälper andra, men för mej själv har Levinas filosofi blivit något mycket intressant i sig självt.

Källor:

Christer Boberg: Sprickan. www.agamemnon.se/Sprickan.html (läst 4.4 2010).
Riikka Jokinen (1997): Emmanuel Levinas - modernin subjektin tuolla puolen. SoPhi.
Emmanuel Levinas (1996): Etiikka ja äärettömyys. Keskusteluja Philippe Nemon kanssa. Gaudeamus.
Tommi Wallenius (2004): Filosofian toinen. Levinas ja juutalaisuus. 23*45.