Främlingsskap och Gud

G. Loughlin konkretiserar på ett fint sätt E. Levinas filosofi om det/den Andra/Andre i artikeln ”Bildens svindel som kroppens djup”. Det handlar om hur vi kan uppleva främlingsskap i det mest intima förhållandet med en annan och hur den erotiska smekningen inte har ett mål i sig utan leker runt på den andres kropp. Eros är inte för Loguhlin eller Levinas något som sammansmälter utan något som öppnar ett slags annanhet både i en själv och den andra som därmed bildar en dubbel dualitet. Som jag ser det rör sig Levinas i samma slags tankar som Batallie och Foucault då de skrev om växelspelet människor emellan och den överskridande sexualiteten (se blogg 13.2.). Man kan även se paralleller till Tracy och hans tankar om annanheten och betydelsen av diskussion och risken man måste våga ta (se bloggarna 18.3 och 23.3). Levinas känns på något sätt mer analytisk än de tre ovan nämnda personerna och hans resonemang av tidens betydelse får en mer central roll. Det handlar om ett kommande och ett avlägsnande på samma gång, något som bara kan anas men som inte låter sig fångas - ett slags mystisk alteritet som gömmer sig i varandet - en främmande dimension i den mest passionerade omfamningen - ”en dimension som blottlägger ett ännu djupare främlingsskap”. Någonstans i dessa tankegångar kommer Loughlin (och Levinas) in på frågan om Gud och hur behovet till något Annat förändras till ett djupare begär efter Gud. Tankegångar som Loughlin också hämtar från kyrkofadern Augustinus (se blogg 4.4).

Loughlin ser en dualitet och alteritet i den kristna treenigheten: ur vi kan uppfatta Fadern i Jesus kropp och hur vi kan uppfatta Jesus i andras kroppar. Hur det svindlandet djupet i Fadern är det största mysteriet och hur vi genom Andens ljus kan se ”Fadern i Sonens anlete, och sonen i andras kroppar”. Loughlin behandlar treenigheten ganska kortfattat och jag skulle gärna ha läst mera om det för att bättre förstå honom. Annars tycker jag Loughlin gör en intressant beskrivning av främlingsskapet eller det Andra inom oss själv och mellan varandra.

Min ursprungliga idé i denna blogg var att diskutera hur det religiöst-asketiska tanke- och levnadssättet kommer till uttryck i dagens värld. De blev inte riktigt så, utan en resa som handlade om genusfluiditet, gränsöverskridande sexualitet, modet att våga o släppa greppet, relationer, kroppen och det fysiska, alienationen, betydelsen av diskussion och formuleringen av de egna tankarna, sexualitet och framförallt det Andra och tankegångarna om möjligheten att få en aning om det transcendenta i detta liv. Sist och slutligen kan man kanske ändå säga, att flere av de teman som diskuterades i denna blogg hörde ihop med mitt ursprungliga intresse. Att jag ännu stötte på en filosof som Emmanuel Levinas känns som pricken på i:t.

Tack för alla kommentarer och tack för att ni alla var med på denna kurs.

Fotografiet och ikonen

G. Loughlins artikel ”Bildens svindel som kroppens djup” i läroboken består av två delar. I den första delen analyserar han det erotiska och det sexuella och i den andra delen skillnaden mellan fotografiet och ikonbilden. Jag börjar med den senare delen av artikeln.

Enligt Loughlin är fotot alltid en avbild av något som varit. Fotot föråldras på samma sätt som den man porträtterar blir äldre. Fotot är på det sättet alltid dött – de är i sig självt alltför realistiskt. Lite kryptiskt sagt: det är inte fotot man ser utan själva föremålet. Fotot kan på det sättet betraktas som en gengångare från tider som varit. Filmen däremot innehåller egna kvaliteter som gör att det inte förvandlas till något dött, utan innehåller aspekter som gör att det lever sitt eget liv. För att göra denna distinktion mellan fotot och filmen klarare tänker jag mej, att Loughlin med foton främst menar bilder som man tar t.ex. som minne av vissa händelser medan han med filmen menar produktioner där skådespelare medverkar.

Filmen är således inte en avbild av något som varit, utan något som lever sitt eget liv. Detta gör det även möjligt att se ett djup i filmen som fotot saknar. Det är något som är på kommande – något som nalkas i betraktandet. Och här börjar det spännande i och med Levinas filosofi (se förra blogg-inlägget) som Loughlin utnyttjar: frågan om det Andra och de oändligheten som bara kan anas än för ett ögonblick. Men djupet öppnar sig inte för vem som helst, utan betraktaren måste också själv ha förståelse för vad det handlar om. Då det gäller film är det säkert inte så svårt utan det handlar mera om kulturell bakgrund och sådana saker. Då det gäller ikoner är det betydligt svårare, åtminstone för de flesta i en sekulariserad värld. I det följande analyserar jag Loughlins artikel utgående ifrån mina tankar om Levinas filosofi.

1) Intentionen (Husserl).
En ikonbild kan vara som vilken bild som helst. För att den ska få ny betydelse bortom det direkta avbildande, måste man se på bilden med någon slags avsikt: att seendet är en process med en avsikt att förstå bilden i en viss tankekontext.

2) Dasein (Heidegger).
För att ikon betraktandet ska ha nån betydelse måste man vara en del av det, man medverkar själv i seendet. Det är inte något som betraktar utifrån. För att ikonbilden ska börja leva i en själv och delta i seendet måste dock den kulturella och religiösa bakgrunden finnas – att det finns möjligheter att förstå bilden. De ortodoxa kyrkorna försöker hjälpa till att komma i rätt stämning genom olika slags rökelser och ritualer. Man ska också kyssa och böja knä och på det sättet själv aktivt bli en del av upplevelsen.

3) Durkheim (det sociala före det individuella)
Upplevelsen som ikonen kan ge, är inte något man individuellt kan skapa. De handlar om en kollektiv erfarenhet som man försöker få en aning om.

4) Tiden
Ikonbilden ger en bild av något som är eller/och av något som är på kommande i motsatts till fotot som avbildar något som har varit.

5) Totaliteten – det Andra
Fotot är alltför realistiskt för att ge möjligheter till eget seende. Det är alltför fullständigt och fyller med våld synen för den seende. För att det Andra i tillvaron ska framträda bättre döljer man ofta ikonbilden vilket hjälper det egna seendet att förändras till ett annat slags seendet. Ikoner är därför ofta dolda med bladguld och personer i ikonbilderna blottar bara ansiktet och händerna. Döljandet av altaret i den ortodoxa kyrkan är också ett dylikt sätt att främja det egna seendet, det egna begrundandet av Guds mysterium.

Som ivrig amatörfotograf är det intressant att ta del av Loughlins tankar om skillnaden mellan foto och ikoner. Analysen pekar på faktorer man kan tänka på om man försöker ta eller göra bilder som har något slags djup ifråga om religion/helighet och egentligen mer allmänt också. Frågan om det dolda och dess betydelse för seendet och förståelsen är också viktig. Bildförbudet i islam och judendomen (Muhammed/Gud) får här ett slags förklaring. I kristendomen finns en ganska stereotyp avbildning Jesus, som kanske alltid inte är så lyckat. Det kan föra tankarna i en viss förutbestämd riktning fastän det transcendenta just borde innehålla det oförutsedda. Därför var det bra, att man i år valde en kvinna att spela Jesus i Via Crucis evenemanget på långfredagen i Helsingfors.

Emmanuel Levinas' filosofi

I detta blogg-inlägg behandlar jag filosofen Emmanuel Levinas' teorier för att bättre förstå Gerard Loughlins artikel ”Bildens svindel som kroppens djup” där Loughlin använder Levinas teorier.

Först lite ”namedropping”. Levinas är en del av den fenomenologiska historien i Frankrike. Han doktorsavhandling var den första fenomenlogiska boken på franska. J-P Sartre läste hans doktorsavhandling och visste därefter enligt Simone de Beauvoir vilket slags filosofi Sartre skulle ägna sig åt (Wallenius, 23).
J. Derrida kritiserade vissa av Levinas teorier för att vara alltför maskulina vilket dock inte hindrade honom att hålla tal på Levinas begravning.

Emmanuel Levinas (1906-1995) föddes i Litauen men kom största delen av sitt liv att bo i Frankrike. Han var jude och fången under nazitiden i ett arbetsläger. Han såg en av sina uppgifter att främja en sådan filosofi som avslöjade det totalitära tänkandet i den västerländska filosofin. Levinas såg den judiska kulturen som konkretiseringen av det andra i historien. Den judiska kulturen gav en föreställning om ett annat synsätt i historien. Den historiska och personliga kontextens betydelse för Levinas tänkande är uppenbar fastän han poängterar att hans teorier strävade till allmängiltighet.

Levinas studerade först Husserl som lärde honom intentionen betydelse: att medvetenheten alltid är medvetenhet om något – att det finns ett mål som är med i medvetandet. Följande guru var Heidegger som lärde honom något som man kallar ”dasein” vilket ungefär är ”att vara där”. ”Dasein” betyder att man är med och verkar i världen och är en del av den, inte något som man betraktar utifrån. Via detta deltagande kan man finna sig själv och ha kontakt med andra. Problemet med Heidegger var betoningen av det medvetna handlandet och tanken på införlivandet av detta i helheten; att Heidegger inte godkände tanken på det andra utan att den/detta skulle införlivas i något redan varande - i något redan varande synsätt. Levinas ville i motsatts till detta finna ett sätt att närma sig det andra utan att behöva införliva det i sig själv: att finna ett sätt att möta en annan icke-intentionellt och omedvetet (Levinas, 11-13, Wallenius, 35-36). Levinas beundrade även Durkheim och hans sociologiska teorier: att det sociala var före det individuella och att det sociala inte kunde förstås med det individuella.

Levinas utnyttjar eros som ett exempel på hur vi närmar oss andra utan förståelse och kunskap. För Levinas är detta ett begär, där man vill vara i kontakt med den andra på ett sådant sätt att den andra bibehåller sin annanhet. I motsatts till intentionen är begäret något som aldrig når sitt mål, som aldrig blir fyllt. Den andra har alltid en annan tidsdimension vilket gör att man aldrig når den andra som ett objekt. Det handlar om något som är före medvetandet, något som hela tiden är i rörelse - och här kommer vi in på frågan om oändlighet. För Levinas var eros ett slags konkretisering av hans tänkande. Eros var ett exempel av det mera allmänna metafysika begäret efter en oförståelig och oändlig annanhet eller Gud.

För Levinas är det oändliga inte motsatsen till det ändliga, utan oändligheten är medvetandets rörelse utan återkomst. Något vi bara ögonblicksvis kan fatta. Om jag förstår det rätt är det alltså i annanheten som det oändliga kan mötas. En annanhet som inte kan uppnås subjektivt, utan är ett resultat av ett socialt samspel. (Jokinen, 23-26).

Ovan har jag försökt beskriva delar av Levinas filosofi för att bättre förstå Loughlins artikel. Jag vet inte hur mycket denna genomgång hjälper andra, men för mej själv har Levinas filosofi blivit något mycket intressant i sig självt.

Källor:

Christer Boberg: Sprickan. www.agamemnon.se/Sprickan.html (läst 4.4 2010).
Riikka Jokinen (1997): Emmanuel Levinas - modernin subjektin tuolla puolen. SoPhi.
Emmanuel Levinas (1996): Etiikka ja äärettömyys. Keskusteluja Philippe Nemon kanssa. Gaudeamus.
Tommi Wallenius (2004): Filosofian toinen. Levinas ja juutalaisuus. 23*45.

Loughlins tolkning av Augustinus syn på åtrån och begäret

Gerard Loughlin skriver i artikeln ”Bildens svindel som kroppens djup” om den ”Andre” i vårt liv. Med den andre/det andra/annanheten (senare a/a/a) förstår man dels en annan människa, dels det andra i sig själv. Loughlin behandlar detta tema på två olika sätt. Först hur det andra blir synligt – för ögonblicket – i den erotiska beröringen och samlaget, och för det andra i ikonbilden. I båda fallen handlar det om a/a/a och dess samband med oändligheten och Gud. Något slag av interaktion har också en viktig roll i denna process.

Loughlin hämtar inspiration från kyrkofäderna och utnyttjar filosofen Emmanuel Levinas texter i sitt teologiska tänkande. För att försöka förstå kyrkofädernas betydelse för Loughlin utnyttjar jag en presentation av Loughlins tankar i hans bok ”Alien Sex – The body and desire in cinema and theology”. Presentationen är skriven av Ola Sigurdson och är en utvidgad version av den som finns i läroboken. Loughlins artikel i läroboken handlar om samma tema som boken ”Alien sex”.

”Monstersex kastar ljus över gudsbegär”. Svenska dagbladet 3.1. 2004 (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/monstersex-kastar-ljus-over-gudsbegar_118465.svd).

Det sexuella och hur det utlevs har en viktig plats i Loughlins resonemang om a/a/a. Han utgår från den förmoderna kyrkofadern Augustinus och hans syn på sexualitet – paradis – Gudsrike. Augustinus går rakt på sak och säger att erektionen i paradiset är en viljeakt medan sexualorganen i vår fallna värld står under en främmande viljas tjänst och är ett tecken på olydnaden i denna värld. I Guds stad däremot ska vi återuppstå som könade varelser men utan lust. I detta tillstånd möter man den andre mellan kropparna och inte i den andres kropp eller bortom den – alltså i ett slags interaktion. Enligt Augustinus blir Gud synlig i denna stad ”i och mellan varje kropp, eftersom Gud då är allt i alla”. Man kan säga att ”en försoning med det yttre leder till en försoning med det inre” varför vi i detta tillstånd blir försonade med det främmande i vår egen kroppslighet – man kan kanske säga att vi då är i ett icke-alienerat tillstånd. Vi är nu i harmoni med varandra och vill inte sluka andra som lusten i den världsliga världen är ett uttryck för. Vi talar då om ett begär som inte förtär den andre.

Tills nu behandlar Augustinus det sexuella på ett ganska traditionellt manligt sätt, men då han behandlar åtrån till Jesus blir det mer postmodernt. I Loughlins tolkning av Augustinus råder det ett intensivt erotiskt förhållande till Jesus både för män och kvinnor eftersom det för båda gäller att vara Kristi brud. Den himmelska längtan är således inte befriad från kropp och begär utan det förändras till ”en längtan efter en himmelsk kropp och ett paradisiskt begär”. Jag är nu lite osäker igen, men kanske man kan säga att begäret och åtrån åter blivit en viljehandling? Kanske det också är en förvandling där eros vinner sin sannare mening i Gud, något som jag skrev i samband med Gregorios av Nyssa’s syn på samma tema. (28.2).

Det tycks finnas skillnader i Gregorios av Nyssa och Augustinus syn på det sexuella i människan. Jag citerar mej själv i bloggen 12.2. ”Å andra sidan ansåg Gregorius av Nyssa att människan ursprungligen föddes okönade utan genitalier och att vi kunde förvänta oss att bli okönade igen vid tiden slut”. Man kan vidare förstå Gregorius förhållandet mellan Kristi brud och Jesus i det postmoderna resonemanget: att det i detta fall handlar om könsidentiteter i oss alla oberoende om vi är män eller kvinnor. Det handlar dvs i detta fall inte direkt om sexualitet som Augustinus i Loughlin tolkning gör.

Ett annat steg i förståelsen av a/a/a gör Augustinus då han förklarar vad det innebär att följa Jesus. Man måste då ”acceptera att Jesus älskar även de vi föraktar”. I detta fall är det därför fråga om ett begär, som inte längtar efter sammansmältning, utan ett begär som bevarar skillnaden utan att hålla den andre på avstånd. I följande blogg-inlägg försöker jag utveckla Loughlin tankar om det främmande eller a/a/a med hjälp av Levinas filosofi.